Vad är det för glapp i min hjärna som gör att jag gång på gång går in i depressionens hårda famn?
Serotoninbrist? (om jag inte hade ätit lyckopiller sen jag föddes, iaf nästan)
Årstidsbunden depression?
Ett glapp i hjärnans synaps-klyftor?
Fel attityd?
Jag blir helt enkelt inte klok på min egen kropps signaler. Hur mycket terapi jag än proppar in i min hjärna så går det inte att hejda. Vad jag en gör, så sprids cementen i mina ådror igen med jämna mellanrum, sådär ett par gånger om året. Jorden tappar sin färg, livet tappar sin glans och jag vill bara sova.
Några månader förflyter, med djupaste förtvivlan, mördande ångest och ex antal patetiska självmordsförsök. Sedan en vanlig dag så börjar luften åter smaka liv, fågelsången går från att vara irriterande oväsen till ljuv musik och livet känns helt okej igen.
And yes, nu är jag inne i en ny mördande & patetisk period av depression.
Trött.
Grått.
Trist.
Med två månader kvar till studenten. Lyckat. Bra jobbat Islin…
Islin 