Inatt var mitt liv i full turbulens. Jag mådde skit. Hade ångest, var ledsen, kände att jag inte ville leva. Jag smsade med ”nattpersonalen” som jag fått tillgång till via soc. Var nog lite för öppen, lite för ärlig och skrev lite för allvarliga saker.
Som att jag inte ville leva, att jag inte orkade, att livet var värdelöst och all sån melodramatisk skit som jag ofta tänker när jag mår som sämst. För mig är det vardagsmat, för mig betyder inte ”jag vill dö” eller ”jag orkar inte leva” automatiskt att jag tänker ta mitt liv. För mig är det känslor som följt mig under många år. Och visst, många gånger har jag också följt på de impulserna och gjort både dumma och farliga saker.
Därav är det kanske inte särskilt konstigt att kvinnan som jobbade tog mig på fullständigt allvar och på något sätt fick hem en läkare till mig. Jag vet inte vad det var för en läkare som åker hem till folk mitt i natten, men det gjorde hon i alla fall. Hon och nattpersonalen tvingade mig till psykakuten med samma hot som alltid, ”antingen åker du frivilligt eller så skriver jag ett vårdintyg och ringer polisen”. De orden har jag levt efter sedan första gången jag blev inlagd på bup.
När jag kom upp till psykakuten var jag arg och upprörd på hur lite min egen vilja spelar in i mitt liv. Jag som i vanliga fall oftast är blyg och försiktig mot nya människor var katig och arg. Jag skällde på både underläkaren, överläkaren och skötarna. Jag var frustrerad och ledsen. Och hade verkligen ingen lust att läggas in.
Jag fösökte argumentera för att jag måste tillåtas må dåligt utan att bli inlagd. Att det var korkat av mig att säga att jag ville dö men att jag vill dö inte är samma sak som att jag tänker ta livet av mig. Underläkaren köpte det inte alls utan hävdade att han inte kunde göra någon ”bedömning” av mig utan att jag måste stanna över natten. Jag rabblade lagtexter och mina rättigheter för honom. Och påpekade att en underläkare inte kan utfärda ett vårdintyg, krävde att få träffa en överläkare genast. Jag var med andra ord säkerligen en läkares värsta mardröm.
Tillslut kom överläkaren, en lugn och tålmodig kvinna som lyckades bryta sig igenom min ilska och sätta ner mig på jorden igen. Som lyckades förhöra sig om hur jag mådde, att jag kände att jag inte orkar leva men att jag inte hade några planer på att ta mitt liv. Att jag inte ville sova där, att jag ville hem till min hund. Att jag måste få lov att må dåligt och hantera det själv utan att varje gång bli inlåst.
Tillslut, efter att överläkaren konsulterat bakjouren fick jag äntligen åka hem vid tretiden. Inget lpt. Tack gode gud. Hem, pussas med Ruby och sova i min säng. All ilska och allt argumenterande hade i alla fall fått bukt med ångesten och sorgen.
What a night…
/Islin
